Lönnmålla räknas som arkeofyt i södra och sydöstra Sverige dvs. sedan längre tillbaka inkommen med människans hjälp men som numera förökar sig naturligt i landskapet. De vanligaste växtmiljöerna är av ruderatkaraktär som jordhögar, stentippar, gamla sandtag, brännplatser och komposter. Lönnmålla är också vanlig som ogräs i trädgårdsland, på gårdsplaner, vid ladugårdar och gödselupplag. Där fågelmatning skett under vintern dyker den ofta upp. Enligt uppgift är lönnmålla ovanlig som åkerogräs (Jonsell 2001) men ca 20 % av de öländska fynden härstammar från åkrar, speciellt vanlig tycks den vara i fodermajsåkrar. Som kuriosum kan nämnas att den noterats som ogräs i en vinodling.

Lönnmålla är spridd över en stor del av Öland, speciellt frekvent längs den västra delen från Borgholm och söderut till Mörbylånga. Söder om Mörbylånga är det påfallande glest med fynden och växten saknas helt i de sydligaste socknarna. Någon bra förklaring till denna snedfördelning kan vi inte ge. På Stora Alvaret saknas den av självklara orsaker men finns vid några alvarbyar. Långt norrut i Högby, Källa och Persnäs sn ligger fynden tätt, orsaken där är flitiga inventerare. Eftersom lönnmålla förefaller klara sig bra i fodermajsåkrar lider den inte brist på potentiella lokaler på dagens Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.