Gulmåra har bred ekologi och växer i betade torrängar, vägkanter och ruderatmiljöer (sandtag, stenbrott och jordhögar). Även på sandstränder och strandvallar hittar man arten. På Stora Alvaret klarar den att växa i hällmarker, karster och grusalvar. I den sistnämnda miljön delar den växtplats med ölandssolvända Helianthemum oelandicum och fårsvingel Festuca ovina. Plantor som växer i grusalvar får ett speciellt utseende, något som Rikard Sterner noterade och beskrev. De har ett krypande växtsätt, bladkransar och blommor sitter tätt och blomfärgen är mörkgul.

Gulmåra växer över hela ön vilket det höga antal inventeringsrutor där den är funnen indikerar. Det är endast i delar av Böda Ekopark som det är glesare med fynden. Arten förefaller lika vanlig idag som tidigare inventeringar visat.

Gulmåra är mångformig delvis kopplat till olika antal kromosomer (Kliphuis 1984). Blomningstid, utseende hos frukten och växtens hårighet skiljer mellan olika områden. I Norden är bestånden av gulmåra tetraploida (2n = 44) medan arten söderut i Europa ibland är diploid (2n = 22). Från Öland är endast vanlig gulmåra subsp. verum känd. I Centraleuropa växer gles gulmåra subsp. wirtgenii som är diploid. Den har som namnet antyder längre internoder (blomställningens sidogrenar är kortare än internoderna), längre blad och citrongula blommor som är luktlösa. Gles gulmåra växer i fuktängar och blommar tidigare än vanlig gulmåra. Underarten är noterad vid något tillfälle i Sverige (Tyler m.fl. 2007). För att komplicera det hela växer i södra Europa vanlig gulmåra som även den kan vara diploid.

Gammal, bofast.