Skörbjuggsört företräds i vår del av Sverige av två underarter: vanlig skörbjuggsört subsp. officinalis och engelsk skörbjuggsört subsp. anglica. De skiljs åt på att vanlig skörbjuggsört har rosettblad som har en hjärt–njurformad bas; skidorna är nästan klotrunda och de mäter 4–7 mm. Engelsk skörbjuggsört har rosettblad med killik bas, skidorna är tydligt hoppressade, som insnörda längs skiljeväggen, och de mäter 8–14 mm.

Skörbjuggsört växer på grusiga havsstränder, i strandängarnas fuktiga partier och på låga driftvallar. I Sterner (1938) finns en notering där den växte i en kalkgrusrik åker ca 100 m från havsstranden.

Skörbjuggsört är mycket ovanlig på Öland och endast funnen på två lokaler under inventeringen. Orsaken till tillbakagången är svårförklarlig. En orsak kan vara att de flesta äldre lokaler låg utmed västra kusten där igenväxning på grund av upphört bete samt exploatering av kuststräckor gjort att växten försvunnit. Östersjön är dessutom ett innanhav i obalans med övergödning som ett stort problem vilket resulterar i driftvallar med fintrådiga alger som täcker det mesta av havsstranden inklusive eventuell skörbjuggsört. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.