Agnsäv företräds på Öland av två underarter: strandagnsäv subsp. uniglumis och alvaragnsäv subsp. sterneri. Från inventeringen har de bestämts till underart i endast 20 % av fallen varför de delvis får behandlas kollektivt.

Strandagnsäv har axfjäll som är glansigt mörka med en smal, något gulaktig kant. Kalkborst saknas eller är rudimentära. 2n = 46. Den har indelats i fyra varieteter: vanlig agnsäv var. uniglumis, bottnisk agnsäv var. fennica, arktisk agnsäv var. septentrionalis och baltisk agnsäv var. vestergrenii. Längs Östersjöns stränder söder om Åland, är det främst baltisk agnsäv som växer. Således är det denna varietet man kan förvänta sig att finna på Ölands havsstrandängar. Baltisk agnsäv är storväxt, upp till 60 cm hög, har grova strån som snabbt gulnar vid torka. Nöten är brungul och saknar kalkborst.

Alvaragnsäv subsp. sterneri har axfjäll med en bred, hinnartad och silvervit kant vilket ger axet ett brokigt utseende. Nöten är brun, kalkborsten är grova, fyra till antalet och ungefär av halva nötens längd. 2n = 74–82. Denna underart är endast känd från Öland och Gotland där den växer i kanten av alvarvätar eller kalkrika kärr (Strandhede 1961).

Agnsäv växer på våt, kalkrik och ibland salthaltig mark som ofta är hävdad. Den ses i välbetade kalkfuktängar, rikkärr, alvarträsk, skogskärr och på havsstrandängar runt medelvattenlinjen. Agnsäv kan också växa vid grävda vattenhål och bevattningsdammar. Vid alvarvätar är endast subsp. sterneri rapporterad och på havsstränder endast subsp. uniglumis.

Agnsäv är spridd över större delen av Öland, vanlig på Stora Alvaret och i Mittlandet. Den förekommer utmed stora delar av kusten, bitvis något glesare längs den västra och steniga kusten. Delar av Ölands sydvästra kust är numera ohävdad vilket missgynnat agnsäv. När uppkastade, fintrådiga alger täcker stranden närmast vattenlinjen kan arten inte fortleva. På Stora Alvaret bedöms den inte vara hotad medan lokalerna i Mittlandets våtmarker på sikt kommer att växa igen då många av dem idag är ohävdade. Agnsäv förefaller sammantaget ungefär lika vanlig idag som i Sterner (1938) men den bedöms som minskande framöver. Underarternas aktuella utbredning är oklar.

Gammal, bofast.