Amerikansk dunört härstammar från Nordamerika och rapporterades första gången i Sverige 1894 (Uppsala). Den växer helst solöppet på fuktig–våt, näringsrik mark och klarar både kalkfattigt och kalkrikt underlag. Amerikansk dunört är vanligast i olika ruderatmiljöer: jordhögar, stentippar och trädgårdsutkast. Den växer även i fuktiga skogar, längs diken, vägrenar och i fuktiga betesmarker. När marken störs och näringsämnen frisätts kan den ses i större mängd som på hyggen, vid nygrävda dammar, rensade diken och i hårdhänt röjda betesmarker.
Amerikansk dunört uppvisar en exempellös framgång och har på kort tid blivit en av de vanligaste dunörterna på Öland. Endast på Stora Alvaret saknas fynd förutom vid alvarbyn Ekelunda, Sandby sn, där den växer i en näringspåverkad bäck nära byn. Den är också funnen mitt ute på alvaret, vid Storåsen Smedby sn, i kanten av ett grävt vattenhål. Man kan förvänta sig en fortsatt expansion av denna nyinkomna art som gynnats av en ökad näringsbelastning i landskapet.
Inkommen, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Tidigt och granskat belägg Böda: Bödagårdens camping strax söder om, våt mark nära stranden Per-Yngve Malterling 1981 (LD & S) conf. ThK, conf. SSp 2004 i LD. Det finns ett tidigare belägg men det är inte expertgranskat Torslunda: Ölands Skogsby, banvall 627854 154256 ASn 1964 (S). I Sterner (1986) anges en rödblommig vit dunört E. saximontanum = E. ciliatum funnen vid två tillfällen, möjligen kan det röra sig om amerikansk dunört. Böda: Grankulla väster om, utmed nya landsvägen RS 1932; Dykärr söder om, dikad sumpskog vid banan (Almquist 1949).
Utbredning
Funnen i 61 rutor = 64 %; allmän = 31 socknar (Resmo och Ventlinge 0).
Sterner 1986 tämligen sällsynt = 11 socknar (14 lokaler).
Förändring: Starkt ökande +++
