Luktviol anses inte ursprunglig i Sverige utan härstammar från västra och södra Europa (Hultén & Fries 1986). Den förekommer i odling sedan lång tid och har troligen inkommit till vårt land vid flera tillfällen. Denna upprepade import har bidragit till att olika bestånd varierar både i hårighet, blomfärg och doftintensitet.

Luktviol växer halvskuggigt på torr–frisk mark som ofta är näringsrik och kalkpåverkad. Den är vanlig nära bebyggelse som längs bygator, i snåriga buskage, trädgårdar och inte minst på kyrkogårdar. Luktviol växer även i ruderatmiljöer på jordhögar, stentippar och i sandtag. Stenmurskantade åkrar, betade torrängar med enbuskar och ödetomter är andra växtplatser. I några miljöer kan luktviol förefalla ursprunglig som i västra landborgens snårmarker och i rikare lundar långt från bebyggelse.

Luktviol har haft en kraftig expansion under 1900-talet och förekommer idag i alla Ölands socknar. Utan svårighet kan man finna den vid samtliga 33 sockenkyrkor där den växer i buskage, gärna nära en stenmur eller kalkstenvägg som gör växtplatsen skyddad och dessutom att den värms upp tidigt på våren. Endast på Stora Alvaret saknas fynd frånsett vid några alvarbyar. Som möjligen ursprungliga, i alla fall gamla, bedöms lokalerna vara i västra landborgen; söder om Borgholms slott, Räpplinge sn, samt väster om Gettlinge gravfält, S. Möckleby sn. Inom Mittlandet växer luktviol ofta i ädellövskogar långt från bebyggelse och även dessa lokaler har säkerligen lång kontinuitet. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Linné sökte förgäves luktviol under sin öländska resa 1741. Han bemödade sig verkligen och gjorde en rejäl omväg för att leta efter den. Den 2 juni befinner han sig nära kyrkan i Köpingsvik och skriver, som det låter något frustrerad. "Äkta violer som dokt. Linder skrivit växa här vid Köping i myckenhet, och för vilkas skull vi gjort hela denna dagens krokresa, sökte vi med all flit men funno varken här eller på andra delar av Öland den rätta violen, men väl 3 andra slags oäkta marsvioler." (Linnæus 1745). Som kuriosum kan nämnas att luktviol heter marsfiol på norska. Linné sökte även påföljande dag den 3 juni efter luktviol i landborgen nedanför Borgholms slott men inte heller där fann han växten. Kanske var han för sent på plats för att finna luktviolen som blommar tidigt, redan i mars–april. Under maj månad är den redan överblommad men bladen står kvar och avslöjar den.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.