Axveronika växer solexponerat på torr, kalkrik och näringsfattig mark. Växtplatserna är oftast hävdade genom måttligt bete. På Stora Alvaret växer den på torrängsryggar med enbuskar men även i tunnare alvarmo som täcker kalkhällen. Alvarveronika ses även i de gräsfyllda sprickor som kalkstenen ofta är genomdragen med. På alvarmarker med tunt jordtäcke förefaller den att klara ett visst mått av ohävd. Utanför alvarmarkerna växer den på sandiga gamla strandvallar med ett visst kalkinslag. I kalkfuktängar kan den, liksom andra torrmarksväxter, klara sig genom att växa uppe på tuvorna. Ibland förekommer den i betade hässlen med insprängda torrängspartier. Om betet uteblir under något år på en lokal kan växten tillfälligt blomma upp och bilda sammanhängande, blåa mattor.

Utbredningen på Öland är koncentrerad till Stora Alvaret där axveronika är vanlig. Även på de småalvar som ligger norrut på ön förekommer växten liksom i östra sjömarken. Notera utbredningsluckan väster om väg 136 där det långa sträckor saknas ekologiska förutsättningar för axveronika; marken är där mer kalkfattig efter öländska mått mätt. Axveronika är fortfarande vanlig på Öland, men upphörd eller alltför hård hävd och framför allt en ökad näringsbelastning av naturbetesmarker kan hota dess framtida existens.

På Öland är endast underarten vanlig axveronika subsp. spicata känd. Vid några tillfällen har plantor med rosa och vita blommor noterats.

Gammal, bofast.