Kamäxing anses ursprungligen vara införd till vårt land och har bland annat odlats som vallväxt. Gräset har förekommit i utsädesblandningar ända fram till 1950 (Lyhagen 1991).
Kamäxing växer solöppet på torr–frisk mark som ofta är hävdad genom bete. Den är vanlig i allehanda kulturpåverkad ängsmark såsom beteshagar, dikeskanter, strandängar, vägrenar och slåtterängar. Enstaka gånger är kamäxing noterad i åkerkanter och glesa tallskogar.
Kamäxing är vanlig på större delen av Öland. Uppgiften i Sterner (1938) att den är felande på alvarmark stämmer inte idag då växten är funnen på många alvartorrängar. Kan den tidigare ha varit förbisedd eller rör det sig om en reell ökning? I betesmarken är den av ringa nytta och ofta står de lätt identifierbara vipporna med kamäxing kvar. Arten har en ökande trend på Öland och gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet.
Gammal och inkommen kulturföljeslagare, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 4 juni 1741 någonstans nära Glömminge där han övernattade. Han noterar då sin vana trogen ett antal växter under morgonvandringen och kamäxing är en av dem (Linnæus 1745). Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1873 (OHN).
Utbredning
Funnen i 83 rutor = 87 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 31 socknar).
Förändring: Något ökande + (på alvarmark).