Backskafting växer på torr, kalkrik och måttligt näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är igenväxande buskmarker, skogsbryn och vägkanter. På alvaret förekommer den både i torr- och friskängar, gärna tillsammans med enbuskar eller tok Dasiphora fruticosa. Speciellt efter röjningar dyker backskafting upp och kan då bilda stora, bladrika bestånd som inte alltid går upp och blommar. Sällsynt är reliktförekomster noterade från åkerkanter.

Backskafting är utbredd på södra och mellersta delen av Öland till strax norr om Borgholm. Jämfört med Sterner (1938) är den idag mer frekvent på Stora Alvaret. Den igenväxning som skett av alvarmarken där skogsdungar och buskmarker dykt upp på ställen med mäktiga jordlager har gynnat backskafting. Inom Mittlandet är den spridd och traktvis vanlig som vid Ismantorp borg, Långlöt sn. Norr om en linje mellan Alböke–Löt sn finns endast ett fåtal moderna fynd och där förefaller arten ha minskat. Backskafting är eftersökt på några gamla, nordliga lokaler utan återfynd. Lokalerna är numera så igenväxta att backskafting inte längre går att finna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

På nyröjda hyggen kan kvarstående plantor av den nära släktingen lundskafting B. sylvaticum vålla svårigheter med bestämningen. Lundskafting är tydligt tuvbildande, har ett mer hängande växtsätt samt längre borst (8–15 mm) som tydligt sticker ut ur småaxet. Dessutom är den nedersta bladslidan tätt hårig. Backskafting är inte tuvbildande utan sprider sig med utlöpare. Borstet är högst 5 mm långt och den nedre bladslidan är kal. När den blommar ger den ett tydligt upprätt intryck med sina kortskaftade, växelvist utspärrade småax. Ett äldre namn är spärrlosta vilket anspelar på detta utseende.

Gammal, bofast.