Vätteros växer i skuggiga lägen på frisk mulljord som rotparasit främst på hassel Corylus avellana. Hässlen, ädellövskogar och avenbokslundar är de vanligare växtmiljöerna. I Sterner (1986) finns en lång lista på troliga värdväxter. Under inventeringen har förutom hassel följande värdväxter noterats/misstänkts: skogslönn, avenbok, rundhagtorn, ask, svart valnöt, hägg, gran, tall, gråpoppel, asp och lundalm (Acer platanoides, Carpinus betulus, Crataegus laevigata, Fraxinus excelsior, Juglans nigra, Prunus padus, Picea abies, Pinus sylvestris, Populus × canescens, P. tremula, Ulmus minor).

Majoriteten av lokalerna för vätteros finns inom Mittlandets hässlen och ädellövskogar. Längst upp i norr, Böda, Högby och Källa sn, är det glesare idag mellan fynden än vad kartan i Sterner (1986) visar. Eftersom Åke Lundqvist hade sommarhus i Nyby (Källa sn) blev de närliggande socknarna mer noggrant inventerade av honom. Vätteros varierar en hel del mellan åren. Torra vårar kan den nästan vara försvunnen för att dyka upp igen när förhållandena blir mer gynnsamma. Dessutom är växten synlig endast under en kortare period på våren, april–maj, varför den kan vara något förbisedd. En del hassellundar är numera betade och delvis röjda vilket inte tycks missgynna vätterosen. Vätteros är idag funnen i något fler socknar jämfört med Sterner (1938) men har försvunnit från sydliga utpostlokaler trots att de förfaller oförändrade. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.