Skånskt mannagräs är som namnet antyder spridd i Skåne, norr därom främst i området runt Vättern, i övriga Sverige glest förkommande. På Öland växer den i liknande miljöer som mannagräs G. fluitans dvs. på våt, näringsrik, ibland kalkpåverkad mark. Växtplatserna anges vara källor, fuktängar och diken. Många lokaler är belägna i sötvattensutflöden vid havet eller i strandnära våtmarker och de flesta har åtminstone ett måttligt bete.

På Öland har skånskt mannagräs en sydvästlig utbredning med en majoritet av fynd från Mörbylånga sn och söderut till S. Möckleby. Samma begränsade och svårförklarliga utbredning på sydvästra Öland har även blåtåg Juncus inflexus. Under inventeringen gjordes det nordligaste fyndet i Glömminge sn. Fynd saknas helt i Borgholms kommun där arten tidigare funnits. En minskning bedöms ha skett men arten kan också vara förbisedd då den växer i fuktiga, leriga och ibland svårtillgängliga marker. En del av de äldre lokalerna i Sterner (1938) är numera igenväxta efter att betet upphört, ibland är de dessutom dränerade. I några fall har gamla lokaler exploaterats och bebyggts. Eftersom skånskt mannagräs anges som starkt kalkgynnad är det märkligt att den är så begränsad i sin utbredning på Öland. På de flesta av de aktuella lokalerna är kalkpåverkan svag eller måttlig, åtminstone med öländska mått mätt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Telfer).

Skånskt mannagräs kan förväxlas med mannagräs G. fluitans. Hos skånskt mannagräs är bladslidorna sträva, ytteragnarna trubbiga och korta (3,5–5 mm), ståndarknapparna vanligen gula och korta (0,8–1,5 mm). Nederst i vippan utgår 3–5 sidogrenar varav en mycket längre än de övriga. Mannagräs har bladslidor som är släta, ytteragnar mer spetsiga och längre (5–7,5 mm), ståndarknappar vanligen violetta och längre (1,5–3 mm). Nederst i vippan utgår vanligen 1–2 sidogrenar (Schou m.fl. 2009).

Gammal, bofast.