Slidsilja är en växt med kontinental utbredning i Europa. Utbredningen fortsätter österut mot Ryssland och västra Sibirien. I Sverige är slidsilja vanlig endast på Öland. Den är sällsynt i Östergötland och östra Småland (funnen i trakterna av Kalmar), utgången i Skåne och på Gotland.

Slidsilja växer på mager men ofta kalkpåverkad mark på havsstrandängar och i kanten av skogskärr, två miljöer där den troligen är ursprunglig. Främst noteras den idag i måttligt betade kalkfuktängar och tuviga friskängar, ibland i slåtterängar, vägkanter och glesare skogar. Slidsilja klarar ett visst mått av ohävd och kan blomma upp under igenväxningens första "älskliga fas" men på sikt riskerar bestånden att slås ut när igenväxningen fortskrider.

Slidsilja förekommer på en stor del av Öland och är vanligast i östra sjömarken; en ansamling av fynd finns också i sydväst, Mörbylånga och Kastlösa sn. På Stora Alvaret växer den i tokfuktängar och i kanten av större träsk. Inom Mittlandet hittas den i de fuktängar, idag ofta ohävdade, som omger skogskärren. I de nordligaste socknarna, Böda och Högby, är slidsilja sparsam och undviker helt de vidsträckta barrskogarna i området. Slidsilja riskerar att försvinna från främst ohävdade lokaler i Mittlandet. Även felaktig och för hård hävd är ogynnsamt för växten liksom en ökad näringsbelastning av landskapet.

Arten skiljs från krusfrö Selinum carvifolia på att stjälken nertill är trind och ihålig, bladslidorna är mycket långa (3–7 cm). Hos krusfrö är stjälken nertill fårad och solid, bladslidorna är korta (1–2 cm).

Gammal, bofast.