Luddkrissla växer i större delen av Europa förutom längst uppe i norr och väster. Den har försvunnit från en del områden, bland annat i England, detta trots artepitetet. I Sverige är den allmän på Öland, Gotland och sparsam i Skåne.

Luddkrissla växer på periodvis fuktig–våt, kalkrik och öppen mark med tunt jordlager. Den ses i alvarvätar och betade frisk–fuktängar där den ofta växer på ren kalkgyttja mellan tuvorna av älväxing Sesleria uliginosa. Tillfälliga vattenflöden över alvarmarken kantas ibland av en bård med luddkrissla. Den växer även i grusalvar, tokfuktängar, alldeles nära havet i svackor mellan sanddyner och strandvallar samt i kanten av skogskärr. Luddkrissla gynnas av viss störning och dyker upp i traktorspår och på kostigar. Majoriteten av lokalerna är hävdade genom bete. Ibland ses den på kulturmarker som diken, kanaler och gamla stenbrott. Vid ett tillfälle är den funnen på jordhögar med trädgårdsavfall; dessa odlade plantor liknar mycket strandloppört Pulicaria dysenterica.

Luddkrissla är vanlig på Stora Alvaret, småalvaren, västra stenkusten och östra sjömarken. I Mittlandet är den sparsam och saknas i barrskogarna uppe i norr, Böda och Högby sn. Liksom andra arter som växer på kalkrika marker vägrar den att söder om Borgholm gå väster om väg 136 och västra landborgen. Luddkrissla förefaller inte hotad i dagsläget så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas.

Gammal, bofast.