Backruta företräds på Öland av två underarter: vanlig backruta subsp. simplex och smalruta subsp. tenuifolium (med den felaktiga benämningen subsp. bauhinii i Sterner 1986). I Sverige förekommer smalruta främst på Öland, Gotland med enstaka fynd i Skåne och Blekinge; förmodligen är underarten endemisk för Sverige (Jonsell 2001). I övriga Europa förekommer närstående underarter i Baltikum och de östra delarna av Centraleuropa.

Under inventeringen är nästan 90 % av fynden bestämda till underart med en solklar majoritet av smalruta och endast en handfull fynd av vanlig backruta (se nedan). Övergångsformer ses ibland. Smalruta skiljs från vanlig backruta på att bladen är påfallande smala, < 6 mm breda, med i princip parallella sidor. Bladen är också påtagligt glansiga och de sitter ofta uppåtriktade utmed stjälken vilket gör att hela plantan ser smal ut och är svår att upptäcka. Texten nedan avser underarten smalruta.

Smalruta växer på kalkrik och gärna hävdad mark. Ofta är lokalerna åtminstone periodvis fuktiga som tuviga friskängar, tokfuktängar och rikkärr. Den kan även växa på torrare mark som i spricksträngsalvar och enbuskrika torrängar. Vid några tillfällen är den funnen i karster och grusalvar. Ibland växer smalruta som relikt i dikeskanter och åkerrenar. De flesta av dagens växtplatser är hävdade genom bete.

Smalruta är en spridd och vanlig växt på Öland, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Intressant nog vägrar den, åtminstone söder om Borgholm, att gå väster om väg 136. Troligen är marken inte tillräckligt kalkrik där för att passa växten optimalt. Även de kalkfattiga skogarna längst uppe i norr, Böda sn, saknar fynd av smalruta med undantag av några förekomster på de nordliga småalvaren. Inom Mittlandet är växten spridd på i skogen insprängda alvarmarker och i betade torr- och friskängar. Så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas och ingen konstgödning tillförs kommer smalruta att fortsätta vara en vanlig och spridd växt på ön.

Backruta kan förväxlas med ängsruta T. flavum som dock oftast växer betydligt våtare. Backruta har ståndarsträngar som är fint papillösa, ofta violetta (ibland gula) och mot slutet av blomningen nedhängande. Ängsruta har släta, gula ståndarsträngar och de spretar mer uppåt, aldrig hängande. Utan blommor är arterna svåra att skilja åt. Ängsruta kan ha kvarsittande stipeller vid småbladen (tyvärr ramlar de ofta av) vilket backruta aldrig har.

Gammal, bofast.