Strandviol växer på frisk–fuktig, kalkrik och hävdad mark med för övrigt glest växttäcke. Vanliga växtmiljöer är välbetade kalkfuktängar och kanten av större skogskärr. Ibland växer strandviol längs fuktiga skogsvägar, vid diken och vattenhål.

Strandviol har en ganska jämn och gles utbredning över Öland. Enligt Sterner (1938) ska den vara mycket ovanlig på alvaren, något som inte stämmer med dagens utbredningsmönster. På Stora Alvaret växer strandviol i tokfuktängar och frodigare friskängar. Några ohävdade och igenväxande fuktängar hyser mycket rika och blommande bestånd av strandviol. Detta kan tolkas som ett uttryck för växten att ta en sista chans att bilda frö som kan gro längre fram under mer gynnsamma förhållanden. Strandviol är en konkurrenssvag art som slås ut om marken tillförs näringsämnen, igenväxningen gått alltför långt eller växtplatsen dräneras genom utdikning eller andra ingrepp. Med tanke på förändringar i landskapet bedöms växten som minskande även om den idag är funnen i något fler socknar än i Sterner (1938).

Trion storviol V. elatior, dvärgviol V. pumila och strandviol har alla blommor från en bladig stjälk och saknar basal bladrosett. Bladen är tydligt avlånga, 2–3 ggr så långa som breda. Storviol känns igen på sin tätt håriga stjälk; de andra har en kal stjälk (dvärgviol) eller mycket sparsamt hårig (strandviol). Strandviol har blad med tvär eller sällsynt grunt hjärtlik bas och de flesta stipler är kortare än bladskaften. Dvärgviol har en killik bladbas och de flesta stipler är tydligt längre än bladskaften.

Gammal, bofast.