Apel har mycket gamla anor i vårt land som odlat fruktträd. Den hittas som kvarstående nära bebyggelse och vid ödetorp. Vanligast är den längs vägrenar, åkerkanter, horvor, i glesare lövskogar och betesmarker dit den troligen spridits med fåglar eller människor. Påfallande ofta noteras apel i gamla stenbrott, på steniga strandvallar och sandstränder. Man kan se gamla solitärträd som står i de stenmurar eller odlingsrösen som kantar åkerlandskapet. Sällsynt är den funnen i alvarkarster.

Apel är vanlig på Öland och väl spridd i landskapet. Förekomsterna är glesare på Stora Alvaret där apel främst växer i vägkanter, gamla stenbrott och nära alvarbyar. Även längst uppe i norr, i Bödas barrskogar, är fynden få. Apel förefaller ha blivit vanligare på Öland och gynnats av den förbuskning som skett de senaste decennierna. Avgränsningen mot vildapel M. sylvestris är ibland svår varför en del av fynden kan avse detta taxon (och vice versa).

Apel skiljs från vildapel M. sylvestris på bladskaftet som är filthårigt runt om och högst hälften så långt som dess bladskiva. Bladskivans undersida är tätt och jämnt hårig. Vildapel har bladskaft som endast är håriga på ovansidan. Dessutom är bladskaften längre, över halva längden av bladskivan. Som nyutslagna har bladen en hårig undersida men blir med tiden allt kalare, ibland kan viss hårighet kvarstå på nerverna.

Gammal kulturflykting, bofast.