Hartmansstarr växer halvöppet på fuktig, kalkrik och ofta hävdad mark. Många av de aktuella lokalerna är gamla slåtterängar, en del av dem numera extensivt betade eller igenväxande. Hartmansstarr växer i rikkärr och kanten av större träsk, tokfuktängar, fuktiga lövskogar och vid bäckar. Notabelt är att den på flera lokaler delar växtplats med storviol Viola elatior. Växten ses i några av de få kvarvarande slåtterängar som finns på ön såsom Skogsgärdet (Högby sn), Lilla Horn (Persnäs sn), Karum (Högsrum sn) samt gläntor i Ottenby lund (Ås sn). Sällsynt växer hartmansstarr på starkt kulturpåverkade lokaler som utmed diken och på kanten av grävda dammar.

Hartmansstarr växer främst på den norra tredjedelen av ön där jordbruket delvis fortfarande är småskaligt och erbjuder lämpligt livsrum. Även inom Mittlandet finns en del lokaler liksom vid alvarbyarna Frösslunda och Gösslunda. Dagens rikaste lokaler finner man på sydligaste Öland i slåtterängar och betesmarker i Ottenby lund med omgivningar. Östra sjömarken har få fynd liksom den västra kustskogen och närbelägna strandängar, där har rimligen flera äldre lokaler försvunnit. Hartmansstarr missgynnas påtagligt om näringsämnen tillförs marken, av upphörande hävd men också av alltför intensivt bete; den gynnas å andra sidan av sen slåtter. Hartmansstarr beskrevs som egen art 1935 då den bröts ut ur C. polygama. Äldre fynd inbegriper därför klubbstarr C. buxbaumii som idag har en begränsad utbredning på Öland. Hartmansstarr har haft en tydlig minskning och en förklaring är att dess favoritmiljö slåtterängar också minskat kraftigt och nästan försvunnit.

Gammal, bofast.