Ulltistel är ursprunglig i delar av Europa och västra Asien men har gamla anor som odlad prydnads- och köksväxt. De outslagna blomkorgarna kan anrättas som kronärtskockor.
Ulltistel växer på öppen, torr och näringsrik mark, ofta på starkt kulturpåverkade lokaler. Den är vanlig i gamla stenbrott, grustag, på tippade högar med jord eller kalksten, lantbruksdeponier och som ogräs i trädgårdar. Ulltistel är även frekvent förekommande i vägkanter och dyker upp när grävningar eller skrapningar sker så att jorden blottläggs. Troligen har växten en viss frövila och kan avvakta lämpliga betingelser. Ibland är den noterad på steniga eller sandiga havsstränder, i åkerkanter och kvävepåverkade betesmarker.
Ulltistel är spridd över ön men sällsynt på Stora Alvaret där den främst återfinns i gamla stenbrott och på nyligen tippade jordhögar. En viss västlig slagsida föreligger idag liksom förr. Ulltistel har expanderat och idag saknas fynd endast i Löt sn. Speciellt på östra sidan av ön, från Långlöt sn och söderut till Hulterstad, har många fynd tillkommit. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).
Gammal kulturföljeslagare, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 9 juni 1741 vid Sandby kyrka. "Sempervivum växte på taken; Athamanta Libanotis dicta, Onopordum och malört växt på kyrkogården; fläder vid de meste byar; Cichorium och Behen album vid åkarna." Växterna han nämner är taklök, säfferot, ulltistel, cikoria och smällglim. Vid grävningsarbeten nära Sandby kyrka 2016 dök ulltistel upp på den blottade marken, kanske ättlingar till dem som Linné såg? Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1873 (OHN).
Utbredning
Funnen i 62 rutor = 65 %; allmän = 32 socknar (nyfynd Källa, Stenåsa, S. Möckleby, Gräsgård och Ventlinge).
Sterner 1938 funnen i 32 rutor = 34 %; spridd = 22 socknar; Sterner 1986 tämligen allmän = 27 socknar (nyfynd Egby, Gårdby, Hulterstad, Smedby och Segerstad).
Förändring: S 38 något ökande +; S 86 oförändrad ± 0
