Vattenmåra växer på frisk–våt mark och är funnen i alvarets vätar, fuktängar (ofta med tok), kärr och vattenhål. I Mittlandet ser man arten i skogskärr, sumpskogar (vanligen lövskog) och tillfälliga bäckar. Slutligen i odlingslandskapet är det i diken, vid grävda kanaler och dammar som arten växer.

Vattenmåra är en vanlig art över hela Öland, både förr och idag. För skillnad i utbredning mellan de två underarterna se nedan.

Vattenmåra företräds på Öland av två underarter: liten vattenmåra subsp. palustre och stor vattenmåra subsp. elongatum. Det finns även två varieteter av liten vattenmåra: vanlig vattenmåra var. palustre och baltisk vattenmåra var. balticum, den sistnämnda är inte noterad på Öland. Baltisk vattenmåra är närmast funnen längs Smålandskusten i Västervikstrakten. Drygt 75 % av fynden är angivna till underart/varietet.

Stor vattenmåra är oktoploid 2n = 96 medan liten vattenmåra är diploid 2n = 24. Säkrast skiljs underarterna på storleken av kronans diameter där den hos stor vattenmåra mäter 3–4 mm medan liten vattenmåra har en blomdiameter på 2–3 mm. Fruktens storlek skiljer också, hos stor vattenmåra är den > 1,7 mm medan liten vattenmåra har en frukt som mäter 1,3–1,7 mm. Stor vattenmåra är större i de flesta karaktärer (skottlängd, blad, blomskaft, stjälkens tjocklek) men tyvärr varierar dessa mått en hel del beroende på växtplatsen. Stor vattenmåra växer ofta mer upprätt och har en längre, pyramidlik blomställning än liten vattenmåra (Apelgren 1987).

Baltisk vattenmåra var. balticum växer längs Östersjökusten, främst i områden med betydande landhöjning efter den senaste nedisningen. Möjligen skulle den kunna hittas på norra Öland? Baltisk vattenmåra skiljs från vanlig vattenmåra var. palustre på att stjälken är helt slät, bladen är korta och smala, internoderna är få och ganska långa och stjälken är tjock i förhållande till plantans höjd. Blomningen liksom fruktsättningen är mycket rik (Apelgren & Lernstål 1991).

Gammal, bofast.