Gulsporre anses ursprunglig på havsstränder som än idag är en vanlig miljö för arten på Öland. Växten klarar både kalkfattiga och kalkrika växtplatser så länge de är torra och grusiga. På alvaret växer den i grusalvar, ofta tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Plantorna blir i denna miljö dvärgväxta, ibland med påfallande ljus blomfärg men med oförändrad storlek på själva blomman. För övrigt finner man gulsporre på kulturpåverkade lokaler som ruderatmarker, vägkanter, åkrar och betesmarker.

Utbredningen är jämn över hela ön inklusive Stora Alvaret och längs havet. Gulsporre är minst lika allmän nu som förr.

Gulsporre kan sällsynt få blommor med övertaliga sporrar, så kallade peloria. Själva blomkronan är då tubformad med fem ståndare och fem sporrar mot normalt en sporre och en ståndare. Linné som ville ha ordning och reda bland växterna blev konfunderad av fenomenet och beskrev den som en egen art, Peloria (pelor = vidunder). Gulsporre med peloria är vid ett tillfälle noterad under inventeringen.

Gammal, bofast.