Blåsippa växer på kalk- och mullrik mark som är väldränerad och tidigt värms upp av vårsolen. Vanliga växtmiljöer är ädellövskogar, hässlen och glesare tallskogar på kalkrikare sand; sällsynt ses växten i örtrika granlundar. Förutom inne i skogen växer blåsippa i brynmiljöer, längs skogsvägar och sällsynt i åkerkanter. Vid några tillfällen är den funnen i karster. Speciellt gamla, igenväxande lövängar kan hysa vackra och täta bestånd. Blåsippa odlas och kan ibland komma ut med tippat trädgårdsmaterial.
Blåsippa är vanlig över en stor del av Öland. På Stora Alvaret är det glesare med fynden; där växer den i mindre skogsdungar och ibland i karster. Även på det skogfattiga sydöstra Öland är blåsippa ganska sparsam. Men växten har idag tagit sig både till Gräsgård och Segerstad sn där den tidigare saknades. I en del fall har den planterats in i mindre lövskogslundar redan på 1940-talet och sedan naturaliserats (muntlig uppgift Tommy Knutsson).
Större förekomster av blåsippa kan på Öland uppvisa en imponerande färgpalett: vitt–ljusblått–mörkblått–lila–rosa. Sällsynt förekommer plantor med fyllda blommor. Även bladen kan variera; ibland har de flammigt grönvita fläckar. Myror hjälper till att sprida fröna och för att blåsippskogen ska bli riktigt vacker behövs även myrornas närvaro.
Gammal och kulturflykting, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Blåsippa noterades av Linné 6 juni 1741 i Albrunna lund, S. Möckleby sn, som han beskriver som "en vacker ekelund" (Linnæus 1745). Ännu idag växer gott om blåsippa i lunden sydost om Albrunna. Tidigt belagd Borgholm: "flor. roseis" O. Sillén 1887 (OHN).
Utbredning
Funnen i 73 rutor = 77 %; allmän = 32 socknar (ej återfunnen Ås; nyfynd Segerstad).
Sterner 1938 allmän = 31 socknar (Segerstad och Gräsgård 0); Sterner 1986 allmän = 32 socknar (nyfynd Gräsgård).
Förändring: Oförändrad ± 0
