Blåsuga växer på frisk, något kalk- och näringsfattig mark, som ofta är hävdad. En vanlig växtmiljö är betade, friska gräsmarker. Växten är även noterad från glesare skogar med björk eller ek, där den gärna håller sig längs vägkanter och i skogsbryn. I betade hässlen, slåtterängar och gräsmattor kan blåsuga också påträffas. När gamla skogsbeten i Mittlandet röjs kan den dyka upp. Någon gång är den noterad från ruderatliknande miljöer.

Utbredningen visar att blåsuga har försvunnit från flera av sina gamla lokaler längs västra kusten, från Köping sn i norr till Glömminge i söder. Betet har i detta område nästan upphört och delar av kuststräckan är numera bebyggd vilket kan förklara tillbakagången. De betade björkskogar som Rikard Sterner nämner som en vanlig biotop för arten förekommer knappast på dagens Öland. Däremot håller blåsuga ställningarna på sydvästra Öland, i Mörbylånga och Kastlösa sn, där det fortfarande finns betesmarker som erbjuder lämpliga miljöer för växten. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.

I Sterner (1986) finns en uppgift under Floristiskt tillägg om blåsuga från slåtterängen vid Lilla Horn, Persnäs sn (Nilsson 1982). Lundqvist anger den som ekologiskt föga trovärdig. Men blåsuga växer i en liknande miljö i slåtterängen vid Gråborg så helt omöjlig är nog inte uppgiften. Någon blåsuga från lokalen vid Lilla Horn har inte noterats under inventeringen. Delfrukterna har ett oljerikt bihang, elaiosom, något som uppskattas främst av myror. När växten vissnar böjs hela plantan ner mot marken och frukterna blir möjliga att hittas av förbipasserande myror. De bär runt på frukterna och bidrar på detta sätt till att sprida blåsugan åtminstone några meter. Blåsuga kan ibland ha vita blommor och gröna stödblad. Detta är noterat vid ett tillfälle.

Gammal, bofast.