Renlosta härstammar troligen från södra och sydöstra Europa men har som åkerogräs spridit sig både åt väster och norrut. Den har såtts in som vallväxt men även inkommit som förorening med vall- och gräsfrö.

Renlosta växer på torr, sandig och kulturskapad mark, mest i miljöer med svag konkurrens. Gräset är idag noterad som åkerogräs samt tillfälligt funnen i trädgårdsland. De få fynden är gjorda på lätta och sandiga jordar.

I äldre tider förekom renlosta i ettåriga vallar och kunde därifrån sprida sig ut i landskapet. Sterner (1938) noterade den ofta på trädor men också i vägkanter, längs bygator samt några fynd från banvallar och järnvägsstationer. Från mitten av 1900-talet har det skett en minskning orsakad av mer effektiv ogräsbekämpning och ändrad markanvändning som missgynnar konkurrenssvaga, ettåriga växter. På dagens Öland är renlosta starkt minskande och under 2000-talet har fynd endast gjorts på tre lokaler. Det kan finnas fler, ännu ej upptäckta lokaler.

Renlosta tillhör de växter som i äldre tider fanns med i fröblandningar till vallodlingar. I en undersökning ledd av Länsstyrelsen i Östergötland Örternas uthållighet i vallodling, kan man läsa: "Vid slutet av 1800-talet kunde man köpa vallfröblandningar av helt annat slag än idag. De kunde förutom vanliga klövrar och gräsarter innehålla kråkvicker, häckvicker, gulvial, käringtand, stor käringtand, knylhavre, renlosta m.m. Säkert påminde en åker sådd med detta utsäde ganska mycket om en insektsrik och blommande ängsmark."

Renlosta skiljs från andra arter i släktet främst på sina långa ståndarknappar (3,5–5 mm). Vippan är allsidigt utbredd, gles och med långa grenar. Den nedersta bladslidan har en mjuk matta av korta hår vilket påminner om luddtåtel Holcus lanatus (Holmström 1994). Man kan därför artbestämma renlosta med känseln.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.