Toppjungfrulin växer på torr, kalkrik och välhävdad gräsmark. På alvaret växer den i betade, stäppartade torrängar, sprickrika kalkstensplatåer och någon gång i tunt grusalvar som täcker hällmarken. Utmed havet ses den på strandvallar med klappersten eller skiffergrus. Toppjungfrulin kan växa på tuvor i betade friskängar, gamla kalkstensbrott och någon enstaka gång i åkerkanter, vägrenar, slåtterängar, hässlen och glesare skogar främst med tall.

Toppjungfrulin är en vanlig växt främst på Ölands alvarmarker inklusive småalvaren i norr. I Mittlandet växer arten i betade torrängar och sällsynt i vägkanter och skogsbryn. I delar av östra sjömarken är den spridd som vid Sandbymålet, Sandby sn. Längs västra stenkusten, från Böda och söderut till Alböke sn, är växten ganska frekvent förekommande. De kalkfattiga områdena, som de stora barrskogarna i Böda sn, hyser av lätt förklarliga skäl sparsamt med fynd. Att växten saknas i ett bälte norr om Borgholm upp till södra delen av Alböke sn är svårt att förklara. Delvis beror avsaknaden av fynd på att några av rutorna är sämre inventerade, men även förr saknades toppjungfrulin i detta område. Toppjungfrulin är funnen i något fler socknar jämfört med Sterner (1938) men bedöms ändå som något minskande med tanke på att dess växtmiljöer utsätts för hot, främst genom igenväxning och ökad näringsbelastning.

Toppjungfrulin har vanligen blommor som är rosaröda–rödvioletta, sällan är de blåa eller vita. Det kan vara svårt att skilja toppjungfrulin från jungfrulin P. vulgaris. På Öland har jungfrulin oftast blommor som är större, blålila samt något bredare och kortare blad. Toppjungfrulin har smalare och längre blad som är ensidigt placerade och stjälkar som är nedliggande–uppstigande. Ett sätt att skilja de båda jungfrulinen åt är att studera stödbladens längd i de nedre blommorna i blomklasen (Fröberg & Johansson 2018). Där skaften på de enskilda små blommorna utgår sitter ett litet stödblad. Hos toppjungfrulin är det lansettlikt–smalt triangulärt med en längd av 2,5–4,3 mm, medan det hos jungfrulin är äggrunt–brett triangulärt och mäter 1,0–1,8 mm. De längre stödbladen hos toppjungfrulin gör att blomklasen i knopp ger ett "taggigt" intryck. Observera att stödbladet tidigt trillar av och att man då felaktigt kan uppfatta foderbladen som stödblad. Något som komplicerar bedömningen är att de båda jungfrulinen dessutom har två små förblad som sitter på det enskilda blomskaftet. Även förbladen är längre på toppjungfrulin, 1,3–2,0 mm medan de hos jungfrulin mäter 0,7–1,3 mm.

Gammal, bofast.