Vätmaskros är endemisk för Sverige och vanligast på Öland. Den bedöms som sällsynt på Gotland (Johansson m.fl. 2016) och är ytterst ovanlig i östra Småland. Öland har därför ett stort ansvar för att livsmiljöerna för arten bevaras.
Vätmaskros växer på välhävdade naturbetesmarker där den främst förekommer i tuviga kalkfuktängar, i kanten av vätar eller alvarkärr. Ibland växer den på kalkbleke i agkärr, i uppfrysningsmarker, på bottnen av gamla stenbrott samt de mindre fuktområden som ligger insprängda i ädellövskogen. Vätmaskros växer främst på Stora Alvaret, övriga småalvar, längs västra stenkusten, i alvarpartier och våtmarker inom Mittlandet och delar av östra sjömarken. Längs västra kusten, söder om Borgholm, saknas den helt. Man ser tydligt på utbredningskartan var fuktiga, kalkrika och hävdade marker förekommer på Öland. Som för andra arter i sektionen bedöms en viss minskning föreligga.
Vätmaskros är en typisk representant för sektionen. Pollen saknas, de yttre holkfjällen är tätt tryckta mot blomholken och vackert kontrasterande, ofta purpurfärgade med tydliga hinnkanter och ett mörkt mittparti. Bladen är lansettlika med klolikt nedböjda tänder. Den kan närmast förväxlas med kalkmaskros T. decolorans men denna maskros har kantblommor vars utsida saknar färgade strimmor; dessa strimmor finns hos vätmaskros.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Vickleby: Vickleby alvar R. Johansson 1928 (LD) det. T. lissocarpum G. Haglund 1939, ombestämd T. limnanthes J. Kirschner & J. Štěpánek 1992. Böda: Byxelkrok S. Waldheim 1936 (S) holotyp. Först publicerad: Haglund (1946).
Utbredning
Funnen i 65 rutor = 68 %; allmän = 31 socknar (Löt och Bredsättra 0).
Saarsoo & Haglund (1962): Allmän (karta 33 socknar). Alvar kring vätar, kärrmarker, fuktiga sänkor, strandängar, fuktiga lövängar.
Förändring: Något minskande -
