Vildkaprifol anses ursprunglig i vårt land på västkusten samt i de sydligaste delarna. Den har även odlats sedan 1800-talet och förvildas ganska lätt. Arten föredrar mer kalkfattiga marker än vad som normalt erbjuds på Öland. Det äldsta belägget av odlad vildkaprifol på Öland är från 1893 (Kastlösa). På Öland bedöms vildkaprifol inte ursprunglig utan införd som trädgårdsväxt och från denna odling har den spridit sig ut i landskapet. Dagens växtmiljöer på Öland är skogsbryn, vägkanter, glesare skogar (gärna med tall) samt ruderatmarker. Ibland har den påträffats i torrängar och åkerkanter. Vid Knisa mosse, Persnäs sn, har växten klarat att ta sig ut i tunn alvarmo.

Vildkaprifol är spridd över en stor del av Öland. Speciellt tätt ligger fynden i den något kalkfattigare västra kustskogen. Även från de nordliga socknarna, Böda och söderut till Föra, finns många fynduppgifter. Däremot saknas den nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland och på Stora Alvaret. Vildkaprifol uppges i Sterner (1938) endast med förvildade förekomster i skogsbryn nära Borgholm. I Sterner (1986) finns knappt 15 lokaler förtecknade. Under inventeringen är arten noterad från drygt 270 lokaler, en exempellös expansion. Detta trots att markens kalkinnehåll på Öland normalt borde vara mindre gynnsamt för vildkaprifol.

Kulturflykting, bofast.