Stensöta har expanderat sedan Sterner (1938) och en förklaring är det periodvis svagare betestrycket på alvarmarken. Även plantering av talldungar på främst östra Öland har gynnat arten. Idag är stensöta väl spridd över stora delar av Öland inklusive Stora Alvaret. Även västra kustskogen samt öns större, sandiga områden hyser en hel del fynd. En brasklapp är att inte alla fynd är undersökta i mikroskop varför någon enstaka observation av dansk stensöta P. interjectum kan gömma sig bland dem. Dock är många av fynden från karster och på kalksten mikroskoperade. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Hartman (1879). Tidigt belägg som är granskat Högsrum: Stora Rör S. Medelius 1892 (LD) conf. A. Pedersen 1969.
Ekologi
Stensöta växer halvskuggigt på torr–frisk, gärna stenbunden mark. Den ses i sandiga tallskogar och lövskogar, gärna vid större urbergsblock eller gamla stensträngsystem. Bland de vanligaste växtmiljöerna är stenmurar och rösen där stensöta föredrar underlag av silikatsten; någon gång ses den på kalksten. Stensöta växer även i öppna miljöer som i betade torrängar med enbuskar, på klapperstensvallar och sanddyner. Ibland är ormbunken funnen i gamla stenbrott och sandtag. Rikard Sterner noterade stensöta i karst endast vid ett tillfälle; Gettlinge alvar nära sockengränsen, S. Möckleby sn. Idag är karster en viktig växtmiljö för stensöta. Däremot är den idag endast vid enstaka tillfällen funnen i tokfuktängar och på trädbaser i rikare skogar, en miljö som speciellt pekades ut i Sterner (1938).
Utbredning
Funnen i 72 rutor = 76 %; allmän = 32 socknar (ej återfunnen Löt; nyfynd Persnäs, Alböke, Bredsättra, N. Möckleby, Gårdby och Segerstad).
Sterner 1938 funnen i 34 rutor = 36 %; spridd = 22 socknar; Sterner 1986 tämligen allmän = 27 socknar (nyfynd Torslunda, Sandby, Stenåsa, Segerstad och Ventlinge).
Förändring: Ökande ++
