Knylhavre växer solöppet på torr–frisk mark som helst ska vara näringsrik; den missgynnas av bete och slåtter. Knylhavre anses ursprunglig på steniga havsstränder och än idag är den ett vanligt inslag på klapperstenstränder och strandvallar. Vid inventering av moränöarna Norra och Södra Kalvholmen, strax norr om Ölandsbron, växte knylhavre flerstädes på de steniga stränderna. Under 1800-talet har den dessutom spridits ut i odlingslandskapet genom vallodling och är numera ett vanligt inslag i vägrenar, åkerkanter, skogsbryn, glesa ängsskogar och gårdsmiljöer. Även ruderatmarker som sandtag, stenbrott och tippade jordhögar hyser ofta förekomster av knylhavre. I betesmarker växer den gärna utmed stenmurar och elstängsel där kreaturen har svårt att komma åt den. Knylhavre är en av de mest invasiva arterna på Öland i miljöer som vägrenar, åkerkanter och igenväxande gräsmarker. Den har konkurrerat ut annan vegetation över stora arealer.

På Öland är knylhavre mycket vanlig och ganska jämnt spridd i odlingslandskapet. Den saknas i ren alvarmiljö men återfinns där i stället i stor mängd längs de vägar som korsar alvaren, på den gamla banvallen mellan Kastlösa–Skärlöv och nära alvarbyarna. Vid ett tillfälle är den funnen växande i karst vid Resmozonen, ca 2,5 km SV om alvarbyn Ekelunda. Knylhavre gynnas när hävden upphör och av den ökade näringsbelastning som skett i landskapet de senaste decennierna. Vivipar (axgroende) knylhavre har noterats vid ett tillfälle.

Såvitt känt förekommer endast vanlig knylhavre subsp. elatius på Öland.

Gammal och inkommen, bofast.