Strandkrypa växer på fuktig, saltpåverkad och gärna betad mark. Leriga havsstränder med mindre tångvallar, välbetade strandängar med skonor men även sandiga och grusiga stränder anges som växtmiljöer. Oftast växer strandkrypa alldeles i strandlinjen tillsammans med salttåg Juncus gerardii och kustsaltgräs Puccinellia capillaris. På en lokal växer den i ett vattenfyllt gammalt stenbrott nära havet. Rikard Sterner fann strandkrypa vid ett par tillfällen ca 1,5 kilometer från havet på fuktig, kalkrik mark; någon liknande lokal har inte noterats under den aktuella inventeringen.

Strandkrypa är vanlig på södra halvan av Öland, både längs västra och östra kusten; den växer även på öarna strax norr om Ölandsbron. Längs västra kusten norr om Köpingsvik blir den sparsam, stränderna där är alltför exponerade och består av större stenblock eller kalkstenshällar. Växten återkommer längst i norr vid Grankullaviken. Längs sandstranden på den milslånga Bödabukten är den obefintlig idag liksom förr. Strandkrypa förefaller ha ungefär samma utbredning som förr men dagens betesregim där den nedersta delen av sjömarken alldeles vid havet ofta stängslas bort från betesdjuren missgynnar strandkrypa. Strandremsan där den växer tas då över av högväxta arter och strandkrypa riskerar att försvinna. Fortsatt bete av sjömarken, och då hela skiftet inklusive strandlinjen, behövs för att den ska hitta lämpliga växtplatser. Kalla vintrar med isskjuvningar längs stranden kan delvis ersätta betet men sådana köldperioder kommer, med tanke på global uppvärmning, att bli sällsynta på sikt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser(Frescalo); vår bedömning är att den är oförändrad.

Gammal, bofast.