Murgröna växer halvskuggigt–skuggigt på mullrik och något näringsrik mark. Den är ett vanligt inslag i många av Ölands busk- och skogsmarker som ädellövskogar, blandskogar och hässlen. Murgröna växer även på magrare marker i björkdominerade skogar och sandiga talldungar. Speciellt större tallar och ekar kan vara helt inklädda av kraftig murgröna. Sällsynt är den noterad från örtrika granskogar. Vid flera tillfällen är den funnen längs den västra landborgen där den växer i kalkrika rasbranter. Murgröna är även noterad från övergångszoner mot skog som i vägrenar, åkerkanter och brynmiljöer. Ofta har växten planterats på kyrkogårdar och kan ibland hittas på utkast. Men murgröna har även spridit sig ut på alvarmarken, speciellt till områden med lite mäktigare jordtäcke, där den växer inne i buskage med enbuskar och den är även funnen i flera karster.

Murgröna är en växt som tydligt expanderat sedan Sterner (1938) och den hittas idag i samtliga socknar. En orsak kan vara klimatförändringar med varmare vintrar vilket gynnar murgröna som har en sydlig utbredning i Europa. Under de kalla krigsvintrarna på 1940-talet frös i princip samtliga öländska murgrönor ner. De mäktiga, nästan trädlika exemplar som man ser idag är alltså drygt 70 år gamla. Den allmänna förbuskningen av landskapet har också gynnat arten. Förekomsterna på alvarmark är ett nytt fenomen och Rikard Sterner själv fann murgröna vid endast ett tillfälle på Stora Alvaret, hasselkarsten i Sandby sn 1917, där den växer än idag. Jämfört med Sterner (1938) ses en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Växten blommar sent (september–oktober) och bildar rikligt med nektar som lockar till sig besökande insekter. Bären mognar följande sommar och äts av fåglar (ofta trastar) som på detta sätt hjälper till med spridningen. Bladen är tre- till femflikiga, vintergröna och med tydliga nerver. De blombärande skotten har helt andra blad och är ovala–romblika.

Gammal, bofast.