Smällglim växer längs havet på strandvallar med skiffergrus, klappersten eller på rena sandstränder; dessa miljöer är sannolikt ursprungliga för växten. Men idag är smällglim främst vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar, sandtag, stenbrott och på grusplaner. Smällglim är också frekvent förekommande i åkrar, vägkanter och gårdsmiljöer. Ibland ses den i betade torrängar och ofta dyker den upp efter röjningar.
Smällglim är en vanlig växt och spridd över större delen av ön. På Stora Alvaret är den inte noterad i grusalvar, tvärt emot vad som anfördes av Sterner (1938) som ansåg att växten var ursprunglig i denna miljö. På Stora Alvaret håller den sig i stället till vägrenar, horvor och större stenbrott. Den växer även längs hela sträckningen av den gamla banvallen som går över alvaret, från Kastlösa till Skärlöv.
Såvitt känt förekommer endast vanlig smällglim subsp. vulgaris på Öland.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 9 juni 1741 någonstans mellan Sandby och Runsten på östra Öland där han noterar att cikoria och smällglim växer i åkrarna (Linnæus 1745). Även idag är smällglim och cikoria vanlig i åkerkanter i de östra socknarna. Tidigt belagd Ås: Ottenby O. Sillén 1876 (LD).
Utbredning
Funnen i 87 rutor = 92 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0