Sandsvingel växer solöppet i varma lägen på torr, sandig och näringsfattig mark. Vanliga växtmiljöer är kustnära sandfält och sandgräshedar, särskilt de torra, humusfattiga och oftast busklavbeklädda marker som återfinns en bit upp från själva strandlinjen. Sandsvingel växer också på sandsträndernas dyner, i glesa tallskogar, sandtag och på gamla banvallar. I den sällsynta miljön sandstäpp är den alltid närvarande. Växtplatserna kan vara ohävdade eller extensivt betade.
Utbredningen följer Ölands sandiga områden och de rikaste förekomsterna återfinns längs östra landsvägen i Runsten–N. Möckleby–Gårdby sn. Där växer sandsvingel på gamla strandvallar och i små fragment med sandstäpp. Längre norrut återkommer sandsvingel i de stora sandområdena i Köping och Bredsättra sn. I de två nordligaste socknarna, Böda och Högby, växer den längs sandstränder och på betade sandgräshedar vid havet. Liksom förr saknas sandsvingel på sydöstra Öland söder om Hulterstad sn; samma utbredningsmönster ser man hos andra arter knutna till sandiga marker. På västra Öland visar arten en tydlig tillbakagång och i dagsläget finns endast en lokal kvar söder om Borgholm; ett gammalt sandtag på gränsen mellan Högsrum och Glömminge sn. Orsaken till tillbakagången på västra Öland är en fortgående igenväxning och exploatering av tidigare magra sandmarker. Samtidigt kan sandsvingel ibland vara förvånansvärt stabil på sina lokaler vilket följande fynd bekräftar. Sterner fann 1922 arten på järnvägsbanken vid Lenstad, Torslunda sn; där återfanns den 2002 långt från närmaste växtplats. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Terlfer).
Sandsvingel kan vara svår att särskilja från hårdsvingel F. brevipila (se denna art) men även från fårsvingel F. ovina. Sandsvingel har sylvassa, raka blad och det tättuvade växtsättet påminner starkt om en i sanden med skaftet nergrävd rakborste. Fårsvingel har smalare blad och saknar också de pergamentartade slidor nertill på stråna som är utmärkande för sandsvingel.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Runsten: E. V. Ekstrand 1845 (UPS). Först publicerad: Andersson (1852) då som Festuca ovina glauca α sabulosa.
Utbredning
Funnen i 28 rutor = 29 %; spridd = 19 socknar (ej återfunnen Högsrum, Vickleby och Resmo; nyfynd Löt, Egby och Stenåsa).
Sterner 1938 funnen i 24 rutor = 25 %; spridd = 16 socknar (i liggaren antecknad från 19 socknar); Sterner 1986 spridd = 17 socknar (nyfynd Vickleby).
Förändring: Något minskande -

