Dvärgarun växer på välbetade strandängar, ofta med inslag av skonor, och uppenbarligen klarar den att marken är saltpåverkad. På steniga havsstränder växer den nära vattenlinjen, ofta i samma bälte som salttåg Juncus gerardii och rödsvingel Festuca rubra. Växten klarar även extremt kalkrika miljöer som alvarets vittringsgrus och vätar. De småväxta plantorna gynnas av att ytlagret störs och hittas därför på kreatursstigar och traktorvägar, ibland i ren kalkgyttja. Sällsynt förekommer den idag som åkerogräs och i ruderatmiljöer (gamla stenbrott och grustag).

Dvärgarun växer över större delen av Öland. På Stora Alvaret är den jämnt men något glest spridd. I Mittlandet är den ovanlig; där växer den som åkerogräs och i ruderatmiljöer. På välbetade strandängar kan den bli riklig, exempelvis norr om Ekerumsbadet, Högsrum sn. Längst i norr i Böda sn växer den på alvarmarker och längs kustlinjen där vinterns isskjuvning ersätter utebliven hävd av strandängarna. Dvärgarun är idag oftare uppmärksammad i alvarmiljöer än vad som anges i Sterners liggare. Däremot är den idag sparsam längs västra kusten, från Algustrum sn och söderut till Mörbylånga, och säkert försvunnen från gamla växtplatser. Många av de tidigare betade strandängarna inom området ligger för fäfot eller är bebyggda. Blommorna sluter sig tidigt på eftermiddagen vilket gör att arten kan vara svår att finna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.