Ängshaverrot växer solöppet på torr, gärna grusig mark. Den är främst en vanlig vägkantsväxt men är även sedd i åkrar och på trädor. Rikard Sterner noterade växten vid järnvägsstationer och på banvallar; än idag är den vid ett 10-tal tillfällen funnen längs den gamla banvallen. Ängshaverrot ses ofta i ruderatmiljöer som gamla stenbrott, sandtag och på tippade jordhögar. Diken, bevattningsdammar, röjda betesmarker, hamnområden och gårdsplaner är andra kulturpåverkade växtmiljöer. I Sterners liggare finns ängshaverrot antecknad från Vickleby storkarst. Under den aktuella inventeringen är arten inte funnen i någon karst men väl i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum.

Ängshaverrot följer främst det större vägnätet och är väl spridd på Öland. Endast Stora Alvaret saknar fynd frånsett enstaka i grusalvar samt längs de tvärvägar som korsar från väster till öster. En antydd ökning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Telfer).

Ängshaverrot företräds på Öland av underarterna vanlig ängshaverrot subsp. pratensis och småhaverrot subsp. minor Av fynden är ca 1/3 bestämda till underart där majoriteten av dessa bedöms vara subsp. pratensis (85 %). Underarterna kan endast skiljas åt när blommorna är fullt utslagna och då får man vara uppe i ottan. Linné (1755) skriver "Korgarna öppnar sig tidigt på morgonen, ofta redan kl. 3, sluter sig mellan kl. 9 och kl. 10 på förmiddagen, om de ej fördröjs av oväder." Den engelska benämningen på växten, "Jack-go-to-bed-at-noon", anspelar på detta.

Vanlig ängshaverrot har kantblommor som är ungefär jämnlånga med holkfjällen; ståndarknapparna är gula med brunviolett spets. Småhaverrot har kantblommor som är ungefär hälften så långa som holkfjällen; ståndarknapparna är bruna. Som ofta är fallet med underarter förekommer mellanformer. Ytterligare en underart finns nämligen guldhaverrot subsp. orientalis som härstammar från sydöstra Europa. Den har guldgula blommor och frukt med kort näbb; från Öland är den inte känd.

Gammal, bofast.