Honungsblomster växer på frisk–fuktig, kalkrik, välhävdad och gärna tuvig mark. Den utgör en juvel i en betad, öländsk kalkfuktäng där den delar växtplats med majviva Primula farinosa, tätört Pinguicula vulgaris och älväxing Sesleria uliginosa. Ibland ses även loppstarr Carex pulicaris, slåtterblomma Parnassia palustris och gräsull Eriophorum latifolium på lokalerna. Honungsblomster växer också i extremrikkärr men där undviker den de blötaste partierna. Andra miljöer där man finner honungsblomster är utmed källflöden, på botten av fuktiga gamla sandtag samt i dynsvackor. Som en udda växtlokal kan nämnas norra delen av Gårdby alvar där orkidén ses i tidvis fuktigt grusalvar tillsammans med liten sandlilja Anthericum ramosum och flugblomster Ophrys insectifera.

Honungsblomster är fortfarande en relativt vanlig orkidé på Öland men med vikande populationer. Speciellt frekvent är den ännu runt de större våtmarkerna i Mittlandet, naturbetesmarker i östra sjömarken samt fuktängar och träsk på Stora Alvaret. På nordligaste Öland, Böda sn, har den försvunnit från många lokaler när betet upphört. Några år kan den hålla sig kvar vid ohävd men när förnaansamlingen blir alltför massiv slås den lågvuxna arten ut. Ökad näringsbelastning och dränering av landskapet har också varit ogynnsamt. Jämfört med Sterner (1938 och 1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

De väldoftande blommorna pollineras främst av parasitsteklar i släktet Tetrastichus som erbjuds den nektar som finns i den korta sporren som belöning för väl utfört arbete. Föregångaren till dagens honungsblomster hade troligen längre sporre men anpassade sig och förkortade sporren för att bättre passa de småvuxna steklar som pollinerar växten (Nilsson 1979 b). Idag är de flesta av arterna som anges som pollinatörer i ovanstående artikel förda till släktet Aprostocetus (Crister Hansson i mejl 2021).

Gammal, bofast.