Sötbjörnbär kan bilda rejäla, närmast ogenomträngliga snår, till irritation för den som vill komma åt de stora och välsmakande frukterna. Arten utvecklas bäst i soliga och varma lägen, men den kan klara sig i relativt tät skog.

Sötbjörnbär är en av de björnbärsarter som undviker kalkrik mark, vilket tydligt avspeglas i utbredningen på Öland, med sammanhängande förekomster längst i norr och på västra sidan mellan Rälla och Möllstorp (Högsrum sn söderut till Torslunda), samt mer spridda förekomster söderut längs västra kusten och i övrigt bara enstaka lokaler. Den igenväxning som skett av landskapet har gynnat sötbjörnbär. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är något ökande.

Sötbjörnbär har blad som är veckade vilket artepitetet plicatus syftar på. Årsskotten är kala, något kantiga och ganska tätt försedda med böjda taggar. Blommorna är oftast ljusrosa.

Gammal, bofast.