Lökgamander är ursprunglig i stora delar av Europa och vidare österut i Asien. Nordliga utpostlokaler finns i Skåne, Estland samt på Öland och Gotland.

Lökgamander växer på periodvis fuktig mark som är kalkrik. De flesta lokaler är hävdade och hålls öppna genom bete och tramp av kreaturen. Fuktängar, kärr och alvarvätar är de vanligaste växtmiljöerna. Även vid bevattningsdammar och grävda vattenhål för kreaturen, längs bäckar och diken samt i fuktiga sandtag hittar man lökgamander. Ibland växer arten i fuktiga skogsdungar, på traktorvägar och sandiga havsstränder.

Lökgamander är relativt jämnt spridd över Ölands kalkpåverkade marker. Vanligast är den på Stora Alvaret och i Mittlandet. Den saknas nästan helt väster om väg 136 där marken är alltför kalkfattig. På östra Ölands sjömark växer den i betade frisk- och fuktängar. Inom stora delar av Böda Ekopark saknas ekologiska förutsättningar för lökgamander. En del lokaler i Mittlandet är idag ohävdade vilket på sikt missgynnar växten. Men så länge stora delar av sjömarken och alvaret fortsätter att nyttjas som naturbetesmarker kan lökgamander fortleva på ön.

Blommorna saknar överläpp vilket ger dem ett speciellt utseende. Förr när mjölkkorna gick ute på naturbeten kunde mjölken få oönskad smak av den kraftigt vitlöksdoftande växten. Även vildväxande lökar i släktet Allium bidrog säkert till detta. Då fick de öländska bönderna avdrag på mjölkpriset, för vem vill äta jordgubbstårta till midsommar med grädde som smakar lök?

Gammal, bofast.