Sötvedel växer på varm, gärna sandig–grusig mark som ofta är kalk- och näringsrik. Den är vanlig men ofta fåtalig i glesare lövskogar, betade hässlen, brynmiljöer samt utmed stigar och skogsvägar. Sötvedel växer även på exponerade lokaler som grusiga–steniga ohävdade havsstränder, betade torrängar och i spricksträngsalvar. Även ruderatmiljöer som grustag, grävda bevattningsdammar och stenhögar kan hysa växten. Sällsynt växer sötvedel i åkerkanter och på åkerholmar. När röjningar skett av betesmarker och hyggen tagits upp kan växten gynnas tillfälligt.

Sötvedel är vanlig främst inom Mittlandet och västra kustskogen. Påfallande frekvent är den också längs västra landborgen där den växer i grusiga och varma rasbranter. I de nordliga socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) är det också tätt med fynden. På Stora Alvaret saknas den nästan helt. Liksom förr är sötvedel ovanlig på det skogfattiga sydöstra Öland även om några nyfynd gjorts i vägkanter och på grusplaner. Sötvedel har troligen gynnats något av den förbuskning som skett av landskapet. Fröna hos sötvedel är tunga och än har den inte lyckats att erövra de östra socknarna på mellersta Öland som Löt, Egby och Bredsättra. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att sötvedel är ungefär oförändrad.

Gammal, bofast.