Vildtulpan vars ursprung är oklart, är naturaliserad i en stor del av Europa; i Sverige har den länge odlats som prydnadsväxt. På Öland är den först noterad i början av 1800-talet. Idag växer vildtulpan i vägkanter, åkerrenar, betade torrängar, mindre lövdungar, busksnår samt på ruderatmarker (utkast och jordhögar). Den är också vanlig i kulturpåverkade gräsmarker, kvarstående i några ödeträdgårdar och finns idag vid de flesta av Ölands kyrkor. Vildtulpan förekommer i betade torrängar, mindre lövdungar och busksnår. Sällsynt är den noterad i de udda miljöerna stenbrott och klapperstensvall vid havet. Liksom vintergröna Vinca minor kan förekomster i Mittlandet av vildtulpan signalera att där har funnits en bosättning. Tittar man efter noga brukar rester av husruiner gömma sig under bladmattan med vildtulpan eller vintergröna.

Vildtulpan är vanlig inom Mittlandet. Söder om en linje mellan Vickleby–Sandby blir den påtagligt sparsam, vilket eventuellt kan bero på olika odlingstraditioner. På Stora Alvaret saknas den nästan helt liksom längst i norr i Bödas barrskogar. Ofta ser man icke blommande bestånd med vildtulpan som i stället avslöjar sig med sina typiskt blågröna blad med en kant i purpurrött. Arten förefaller ha ökat tydligt sedan Sterner (1938) vilket kan tyda på att den är relativt sent inkommen till Öland. På dagens karta ligger prickarna betydligt tätare, speciellt inom Mittlandet. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.