Armenisk pärlhyacint härstammar från sydöstra Europa och vidare bort till Kaukasus. Den är vanlig i dagens trädgårdar och förekommer främst som måttligt förvildad i vägrenar, betade torrängar och som utkast på jordhögar. Ibland ses växten på klapperstensvallar vid havet, i gamla stenbrott och grustag, klippta gräsmarker, lövdungar och åkerkanter. Vid något tillfälle är armenisk pärlhyacint noterad på skiffergrushögar samt i uppfrysningsgrus på gränsen till Stora Alvaret.

Armenisk pärlhyacint har på kort tid erövrat en stor del av Öland men många förekomster är av tillfällig natur. Oftast förekommer den med några plantor, sällan i större mängd som släktingen pärlhyacint M. botryoides. Armenisk pärlhyacint är främst funnen söder om Borgholm där fynden ligger utmed västra och östra landsvägen, vid de större tätorterna samt i Mittlandet. Om växten klarar att ta sig längre ut på alvarmarken har den potential att bli invasiv. Med tanke på den snabba expansionen bedöms den som bofast i landskapet.

Armenisk pärlhyacint har blad som kommer fram redan under hösten och vid blomningen på våren är de därför slitna och trassliga. Bladen är långa, smalt jämnbreda i hela sin längd och ligger utmed marken; blommorna är mörkblå med en dragning åt lila. Arten kan närmast förväxlas med pärlhyacint M. botryoides vars blad i stället utvecklas på våren. Bladen hos pärlhyacint är upprätta och bredare mot den båtlika spetsen, nertill är de rödaktiga. Blommorna är ofta himmelsblåa, sällsynt vita. Mörk pärlhyacint M. neglectum är mycket lik armenisk pärlhyacint men blommorna nertill i klasen är mörkt blåsvarta.

Kulturflykting, bofast.