Lundskafting växer på frisk, kalk- och näringsrik mark. Den kan uthärda skuggiga lägen men tuvorna blir då förkrympta. Lundskafting är ett av de vanligaste lundgräsen på Öland och växer bäst i ganska öppna lövskogar, lundar, hässlen och ängstallskogar. Vid röjningar kan den formligen explodera på nyupptagna hyggen men riskerar på sikt att "torka bort" när växtplatsen blir alltför solexponerad. Där skogsbete förekommer står gräset kvar nästan orört. Ofta växer lundskafting längs de skogsvägar och stigar som genomlöper lövskogar och hässlen. Vid några tillfällen är den funnen på tuvor i kalkfuktängar. Sällsynt växer gräset sekundärt i ruderatmiljöer som på tippade jordmassor.

Lundskafting finns utbredd över en stor del av ön, dock lite sparsammare på skogfattiga delar. På Stora Alvaret växer den i skogsdungar med tall, ask eller björk. Den är även noterad på röjda torrängar med enbuskar. I Mittlandet är den en karaktärsart och där finner man den överallt i lämpliga miljöer. Även i Bödaskogarna är arten allmänt förekommande. Den igenväxning och ökade beskogning som skett av landskapet har gynnat lundskafting som idag finns i något fler socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.