Stallört växer på frisk, något kalkpåverkad och svagt–måttligt hävdad mark. De flesta fynd är gjorda i betade friskängar eller tuviga fuktängar, gärna nära havet. Stallört kan även växa i vägrenar, längs åkrar, diken och i kanten av fuktiga skogar. En del lokaler har tidigare varit slåtterängar.

Stallört är främst funnen på östra Öland där många betade sjömarker hyser rika bestånd. Även i Mittlandet finns en hel del fynd från de numera ohävdade kalkfuktängar som omger många av skogskärren. På Stora Alvaret är det glest med uppgifter, stallört är främst funnen i utkanten av alvarmarken. De rika förekomster som Sterner (1938) noterade i de västliga socknarna Torslunda och söderut till Kastlösa är däremot ett minne blott. Många av dessa lokaler är numera uppodlade eller igenväxta. Sammanfattningsvis uttunnade förekomster av stallört på sydvästra Öland medan östra sjömarken fortfarande erbjuder många lämpliga växtmiljöer. På sikt kan igenväxning, främst av lokaler inom Mittlandet, utgöra ett hot. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sällsynt kan stallört ha vita blommor vilket är noterat vid några tillfällen. Stallört kan förväxlas med främst puktörne. Stallört är örtartad med upprätta stjälkar som saknar tornar, blommorna sitter i en axlik klase. Puktörne har en nedliggande stjälk som är förvedad mot basen. Tornar finns men är ofta något mjuka; blommorna sitter ensamma.

Gammal, bofast.