Tok har en cirkumpolär utbredning i världen och är spridd inom stora områden av den asiatiska och nordamerikanska kontinenten. Den anses i Europa vara en kvarleva från perioder med ett kallare klimat efter den senaste istiden (Ekstam m.fl. 1984). I Norden förekommer tok på Öland och Gotland, i detta fall underarten ölandstok D. fruticosa subsp. fruticosa. I odling förekommer sydtok D. fruticosa subsp. floribunda. Texten nedan avser ölandstok.

Tok växer på frisk–fuktig och kalkrik mark som är dåligt dränerad. Ofta står växtplatserna översvämmade under delar av vinterhalvåret. Tuvig alvarmark med något djupare jordtäcke, mäktigare grusalvar och periodvis vattenfyllda karstsprickor är de vanligaste växtmiljöerna. Sällan ses växten på alvarmark i fuktiga blandskogsdungar. Ohävdade kalkkärr i Mittlandet kan sällsynt hysa tok. Den växer då i kanten av kärren bland tuvor av blåtåtel Molinia caerulea. Vid ett par tillfälle är den funnen på sandstränder endast några meter från havet. Där bildar buskarna vindtuktade bonsaiträd. I svagt hävdade kalkfuktängar kan växten bilda svårforcerade, täta bestånd. Vid det deltaliknande utflödet av Frösslundabäcken, Stenåsa sn, växer rikligt med tok som hindrar den mest energiske vandrare.

Utbredningen är starkt koncentrerad till Stora Alvaret där tok är vanligt förekommande i lämpliga miljöer. Den växer också på östra Ölands sjömarker där den föredrar fuktiga svackor mellan sandiga gamla strandvallar. Även längst i söder inom Ottenbyområdet samt utmed västra kusten i Kastlösa sn förekommer en del tok. Nordliga utpostlokaler finns i kanten av några större kalkkärr i Mittlandet. Vid Karum alvar, Högsrum sn, finns växten spridd inom ett ganska stort område. Tok uppvisar ett stabilt utbredningsmönster och har troligen gynnats av den igenväxning av alvarmarken som skedde under senare delen av 1900-talet. Unga plantor kan betas medan de vedartade, äldre buskarna ratas. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ölandstok har enkönade blommor med fungerande han- eller honblommor på skilda buskar. Hanblommorna är i genomsnitt något större och finns i två varianter. I den ena är ståndarna alltid väl utvecklade medan pistillerna är helt undertryckta. Sällsynt är den variant där det, förutom välutvecklade ståndare, finns enstaka sterila pistiller och även ett fruktfäste med hårsamling. Hos honblommorna är alltid pistillerna väl utvecklade. De finns också i två varianter där de flesta honblommor, förutom pistiller, även har stora men sterila ståndare. Sällsynt är ståndarna små och sterila. Fertila ståndare känns igen på den skivformade knappen med en matt, gröngul och något mörkare pollensäck. Sterila ståndare har en päronformad, glänsande gul knapp som saknar pollensäck (Törnblom 1911).

Gammal, bofast.