Taggsallat härstammar från Centraleuropa och Medelhavsområdet. Den inkom till Sverige i slutet av 1700-talet, troligen med barlast. Från närbelägna Kalmar rapporterades den redan av Liljeblad 1792 och har sedan dess varit bofast i staden. I Sterner (1986) uppges ett tidigt belägg från Öland (Alfred Ahlquist 1854 i S). Detta belägg har inte gått att finna men väl ett av samma man samlat 1854 i Kalmar "mittemot Cellfängelset", kanske är det detta som avses? Det första säkra öländska fyndet gjordes 1955 men fram till 1980 finns endast en handfull fynduppgifter. Först under de senaste decennierna har taggsallat snabbt spridit sig över ön.

Taggsallat växer på öppen, torr–frisk, grusig, näringsrik mark och är funnen främst i diverse ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar, sandtag och avfallsanläggningar. Den är starkt kulturgynnad och ses i gårdsmiljöer, vägrenar, åkerkanter, vid bevattningsdammar, på grusplaner, överallt där mark schaktas och grävs om. Ibland är den noterad på klapperstensvallar vid havet, störd mark i betade torrängar och i skogsbryn.

Taggsallat har på kort tid erövrat större delen av ön förutom Stora Alvaret, delar av Mittlandet och barrskogarna längst uppe i norr. Den är senblommande, juli–september, och har dragit fördel av ett varmare klimat som förlängt växtsäsongen. Även en ökad näringstillgång i landskapet har gynnat taggsallat. Jämfört med Sterner (1986) ses en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Om du skulle gå vilse har du nytta av taggsallat eftersom den är en så kallad kompassväxt där bladskivorna är orienterade vertikalt, i meridianplanet. Detta innebär att en minimal bladyta träffas av middagssolens starka strålar; de flesta bladen pekar därför i nord–sydlig riktning. På Nordamerikas prärier växer en annan korgblommig växt, kompassört Silphium laciniatum, som har samma trick för att minska avdunstningen från bladen.

Inkommen, bofast.