Storven infördes som vallväxt i början av 1900-talet och har sedan spridit sig ut i kulturlandskapet. Idag är denna högväxta och kraftiga form av storven vanlig på frisk, gärna näringsrik mark, som vid diken, i kanten av fuktiga åkrar, gårdsplaner, vid bevattningsdammar och vattenhål, utmed traktorvägar, i skogsbryn och fuktiga betesmarker. På främst alvarmark växer en annan form av storven, här benämnd "alvarven" (Ekstam & Forshed 2002), men notera att i Dyntaxa är alvarven synonym med alvarkösa Apera interrupta. "Alvarven" är inte formellt beskriven men anses av författarna som ursprunglig och möjligen endemisk för Öland och Gotland. Den växer på finkornig, lerig vittringsjord som under vintern är vattendränkt. Froströrelserna i denna miljö är inte lika påtagliga som i grusalvaren, hemvist för ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Marken där "alvarven" växer är extremt kalkrik men näringsfattig med få andra kärlväxter och ett glest växttäcke. Som följeslagare ses den allestädes närvarande fårsvingel Festuca ovina samt ofta bågsvingel F. rubra subsp. oelandica och ölandsmåra Galium oelandicum. Sällsynt ses "alvarven" växa i grusalvar, karster och på sprickrika kalkstensterrasser.

Storven (inklusive "alvarven") är vanlig och spridd över hela Öland. Det kan tyckas märkligt att den annars så skarpögde Rikard Sterner inte fick ögonen på alvarets "storven". I sin liggare har han dock noterat denna alvarform under 1940- och 50-talet då han fortsatte sina studier av den öländska floran. Den storväxta, sent inkomna kulturformen, har en tydlig ökning och kan bedömas som invasiv i lämpliga miljöer; först noterad på Öland under 1920-talet. Idag finns den i alla öländska socknar medan den i Sterner (1986) noterades endast i 10 socknar utanför alvaret. Alvarformen är spridd över Stora Alvaret och även noterad från några småalvar: Karum (Högsrum sn) samt Långalvaret och Västeralvaret (Böda sn). Växtmiljön på alvarmark bedöms oförändrad sedan lång tid tillbaka och något hot synes inte föreligga.

Storven, speciellt den form som växer på alvarmark (alvarven), kan lätt förväxlas med krypven A. stolonifera. Alvarven har underjordiska utlöpare medan de hos krypven oftast är ovanjordiska. Ibland kan markrörelser föra upp utlöparna på alvarven så att de felaktigt ger intryck av att vara ovanjordiska. Då får man betrakta hur utlöparna ser ut. Hos krypven är utlöparna bladförsedda (bladen sitter enstaka); alvarven har i stället utlöpare med bladen samlade i små "buketter" om minst tre blad. Nu återstår bara att "alvarven" blir formellt beskriven som det endemiska taxon för vårt land som gräset troligen är.

Gammal (alvarven) och inkommen (storven), bofast.