Mosippa växer på torr, sandig–grusig och näringsfattig mark. På Öland växer den i mager tallskog på sand med inslag av lerskiffer. Tidigare fanns i området betade ljunghedar som sedermera planterades med tall, troligen någon gång under slutet av 1800-talet. Belägg från början av 1900-talet anger växtplatsen som en ljungbevuxen sandbacke. Mosippa växer idag i kanten av en skogsväg samt i ett gammalt sand- och grustag.

Mosippa har alltid varit sällsynt på Öland med ett fåtal äldre förekomster i de västra delarna av socknarna Vickleby, Resmo och Mörbylånga. I dagsläget finns ett 30-tal plantor kvar på en enda lokal med två dellokaler. Insatser med viss röjning av sly, krattning av mossa och avhyvling av översta förnalagret har gjorts under 2014 men ännu ses inga gynnsamma effekter. Bestånden har fortsatt den kräftgång som konstaterats sedan 1990-talet. Som grädde på moset har dessutom flera plantor grävts upp vid åtminstone ett tillfälle under 2000-talet. Därför ges inga exakta koordinater i lokalförteckningen. Den tilltagande eutrofieringen av landskapet har lett till vegetationsförändringar med igenväxning av ris, gräs och tätnande mossmattor vilket missgynnar mosippa. Mosippa anses gynnad av skogsbränder men någon bränning har ännu inte kommit till stånd på den öländska lokalen men ÖBF har framfört synpunkter om behov av detta till Länsstyrelsen i Kalmar. Gamla tiders skogsbete som höll tillbaka markvegetationen och skapade luckor i skogen var också positivt för mosippan. Kanske har även de numera ofta snöfattiga vintrarna på Öland missgynnat den? Under snösmältningen får främst de unga plantorna livgivande tillförsel av vatten till de annars så torra växtplatserna. Vid några tillfällen har konstaterats att något djur äter av själva blomman. Myror har tagits på bar gärning när de knipsat av ståndarknapparna.

De tunga fröna hos mosippa hamnar mycket nära moderplantan. Frövila saknas helt och fröna kan endast gro när markskiktet inte är alltför tätt, blottad mineraljord måste finnas. I naturen kan det dröja tio år innan en nyetablerad planta blommar för första gången. De enskilda plantorna är mycket långlivade och kan stå kvar under decennier trots att växtplatsen för övrigt är igenväxande och någon nyetablering inte kan ske (Naturvårdsverket 2016). Släktet Pulsatilla har blommor som är protogyna dvs. ståndarna släpper sitt pollen först när märket inte längre kan befruktas. Pollinatörer är främst humlor.

Gammal, bofast.