Spärroxbär härstammar från Kina (Hubei) och är vanligt i odling. Spärroxbär växer solöppet–halvskuggigt på torr–frisk, gärna stenbunden mark. På kort tid har busken intagit stora delar av Öland och finner sig väl till rätta i vitt skilda skogsmiljöer som betade hässlen, fuktig björkskog och tallskog på sand. Extra bekymmersamt är att den även klarar att växa på alvarmark i karster, hällmarker, tokfuktängar, betade torrängar och allehanda buskmarker. Ruderatmiljöer som stenbrott, jordtippar, sandtag och alunskifferhögar har också intagits av spärroxbär liksom klapperstenstränder, kraftledningsgator, vägkanter och åkerrenar. Det verkar knappt finnas någon miljö på Öland där det inte kan växa, undantaget saltbrännor utmed havet.

Spärroxbär är idag vanligt över större delen av Öland och förekommer främst på Stora Alvaret, västra kustskogen och delar av Mittlandet. På Stora Alvaret är det idag nästan vanligare än den inhemska arten rött oxbär C. scandinavicus. Eftersom de växer i samma miljöer som karster, kalkstensplatåer och torrängar med enbuskar är detta extra bekymmersamt då rött oxbär riskerar att konkurreras ut av den storvuxna och snabbväxande släktingen. Redan idag finns karster på Öland där spärroxbär växer nere i sprickorna, breder ut sig över kalkhällen och därmed skuggar ut de lavar och mossor som lever på den. Även till de små skogsdungar man finner i östra sjömarken har växten hittat. Spridningen sker långväga främst med fåglar som äter bären. Spärroxbär uppvisar många tecken på att vara invasiv och ett växande naturvårdsproblem.

Spärroxbär har ett busklikt växtsätt, upprätt och med smågrenar som utgår något oregelbundet (inte fiskbenslikt). Bladen mäter 10–30 mm, frukten är klarröd med cylindrisk form.

Kulturflykting, bofast.