bergrör
Calamagrostis epigejos
Mer information om arten

Bergrör växer på torr–frisk, sandig eller stenig, oftast på kalksvag mark. Den är vanlig i skogsbryn, vägkanter och åkerrenar. Gräset är kulturgynnat och ses vid bevattningsdammar, diken, på grusplaner, i stenrösen och ruderatmiljöer (tippade stenhögar). Även torrängar, ohävdade eller svagare betade, hyser ofta bergrör. Speciellt vid sent betespåsläpp klarar sig arten bra då de äldre bladskotten ratas av djuren medan de färska gärna betas. Längs kusterna växer bergrör i sanddyner och på steniga–grusiga stränder. Gräset kan förekomma på ganska våta lokaler som i tokfuktängar. Det är ofta sett i karstmiljöer som ett igenväxningsfenomen där det kan konkurrera ut andra, mer exklusiva arter.

Bergrör är spridd över hela ön och speciellt frekvent i de nordliga socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Den är också spridd i Mittlandet och den västra kustskogen. På Stora Alvaret förekommer den mest i områden med karster och är spridd exempelvis längs den så kallade Resmozonen. På det skogfattiga sydöstra Öland är det mer glest med fynden medan den i sydväst är vanligare. Arten bedöms ha ökat något och gynnats av upphörande bete, igenväxning och ökad näringsbelastning.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Sjöstrand (1850) "på sand och i skogar här och där vid Thorslunda, Tveta, Ottenby schäferiäng etc." Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden Pontén 1873 (LD).

Utbredning

Funnen i 69 rutor = 73 %; allmän = 32 socknar (nyfynd Löt).
Sterner 1938 tämligen allmän = 30 socknar (Löt, S. Möckleby och Gräsgård 0); Sterner 1986 allmän = 31 socknar "stadd i viss spridning" (nyfynd S. Möckleby).

Förändring: Något ökande +