Öland har en stor andel av landets stora sandliljor, men de största förekomsterna finns på sandstäpperna i östra Skåne (Rosquist 2017, Tyler m fl. 2007). I övrigt har arten en extremt fragmenterad utbredning i Sverige med enstaka förekomster i Halland, Blekinge, Östergötland och på Gotland (Antonsson 1997, Georgson m.fl. 1997, Fröberg 2006, Johansson m.fl. 2016). Förekomsterna i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige är fragmenterade och utgör de nordligaste utposterna av artens europeiska utbredning. Artens huvudutbredning är Mellaneuropas stäppartade torrängar, från norra Spanien österut till norra Grekland och upp till Slovakien. Arten odlas ibland och har på flera håll spridit sig ut i naturen från lokala odlingar; detta är inte känt på Öland.

De uppsvällda rötterna går djupt ner i marken på stor sandlilja vilket gör den anpassad till att växa på torra och karga jordar. På Öland växer stor sandlilja på kalkrik mark, främst i jordfyllda sprickor i kalkstenshällen. Sprickorna är mestadels inte så stora och/eller djupa att de kan betecknas som karst. Vid inventering av stor sandlilja i slutet av 1990-talet gjordes drygt hälften av fynden i dylika sprickor (Ålind & Öberg 1999). Den näst viktigaste miljön är vittringsgrus. Växten förekommer också sällsynt på mindre kalkpåverkade växtplatser som sandiga–grusiga moränryggar. Påfallande ofta växer stor sandlilja i övergången mellan två eller flera habitat, ofta i zonen mellan hällsprickor och grusalvar. På en lokal växer stor sandlilja i en vägslänt. Miljön ska helst vara solbelyst och öppen, men arten står ofta kvar länge alltmedan vegetationen sluter sig och buskar och träd växer upp. Vanliga följeväxter är ölandssolvända Helianthemum oelandicum, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, brudbröd Filipendula vulgaris, bergsskrabba Globularia vulgaris, älväxing Sesleria uliginosa och slankstarr Carex flacca (Ålind & Öberg 1999).

Stor sandlilja växer på södra halvan av Stora Alvaret, från Resmo–Stenåsa och vidare söderut i Mörbylånga, Hulterstad, Kastlösa, Smedby och S. Möckleby. Vanligast är växten på de centrala delarna av Stora Alvaret, nära den mittmur som avgränsar Kastlösa och Hulterstad sn. Speciellt stora och vittutbredda förekomster finns nära Ammatornsröret. Nordliga utpostlokaler finns i Högsrum sn (se nedan). Det är märkligt hur stor sandlilja och liten sandlilja delat upp Stora Alvaret sinsemellan; stor sandlilja växer främst söder om vägen mellan Resmo–Stenåsa och liten sandlilja norr om samma väg. Orsaken till detta är svårbegriplig eftersom de båda sandliljorna förekommer i liknande miljöer. Endast öster om Möckelmossen, Stenåsa sn, samt vid Karums alvar, Högsrum sn, möts de två. Sedan Sterner (1938) har antalet kända lokaler för stor sandlilja ökat. Orsaken är troligen minskat bete från mitten av 1900-talet och framåt, jämfört med det hårda betestrycket som rådde under Rikard Sterners inventering.

Igenväxning av alvar- och sandmarker utgör idag det största hotet mot stor sandlilja och kan vara alltifrån att mossskiktet och grässvålen sluter sig till att buskar och sly vandrar in. Även ett alltför hårt bete missgynnar arten, vilket traktvis kan ses idag på Stora Alvaret, där både får och nötboskap gärna betar båda sandliljearterna som tydligen uppfattas som välsmakande. Uppgrävning av plantor kan också förekomma. Igenväxning av buskar och sly behöver begränsas, framför allt på lokalerna i Mittlandet. Ett fortsatt extensivt bete av alvarmarkerna är önskvärt men blir betestrycket på Stora Alvaret alltför hårt kan betesdjuren behöva stängslas bort från några begränsade områden under en kortare period. Vid röjningar är det viktigt att låta en del enbuskar stå kvar dit sandliljorna kan dra sig tillbaka från hungriga betesdjur. En av de viktigaste åtgärderna för stor sandlilja på Öland är övervakning för att tidigt upptäcka eventuell minskning av antalet plantor i tid. I övrigt ser framtiden förhållandevis ljus ut för stor sandlilja på Öland. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Varifrån stor sandlilja på Öland kommer och när den kom hit vet man inte, men arters genetiska variation och mångfald kan avslöja mycket av en arts historia och biologi. Under 1990-talet studerades genetisk variation och populationsbiologi hos båda sandliljearterna i Skandinavien. Genom att titta på hur olika protein i form av isoenzymer varierar geografiskt hos stor sandlilja kunde en minskning av genetisk variation, den så kallade allelrikedomen, upptäckas från sydväst till nordost (Rosquist & Prentice 2002). Populationer i Danmark och Skåne hade fler och även unika alleler (eller varianter av en gen) än förekomsterna på Öland. Denna förlust av alleler har mest troligt skett under artens invandring till Skandinavien efter den senaste istiden. Den tetraploida stora sandliljan har även en förhållandevis liten genetisk skillnad mellan populationer än den hos den diploida liten sandlilja vilket även gäller variationen i blommornas utseende (Rosquist & Prentice 2000 och Rosquist & Prentice 2001). Dessa skillnader kan förväntas vid jämförelser mellan diploida och polyploida arter, där polyploiden har förhållandevis mycket variation lagrat inom genomet eftersom varje individ har mer än två uppsättningar av varje gen. Detta kan då resultera i att den största andelen av variationen inom en art finns inom själva individen och därmed även inbakad i hela populationen.

Gammal, bofast.