Det engelska namnet, Alaska Brome, ger en fingervisning om sloklostans nordamerikanska ursprung. Gräset har inkommit till Sverige under 1920-talet med första fynd i Skåne. Till Öland kom sloklosta troligen på 1980-talet när kraftfoder inköptes till Tomteby, Räpplinge sn. Överblivet foder sopades ihop och komposterades på den gödselhög där sedan sloklosta hittades (Ekman 1989).

Sloklosta är ett ettårigt–kortlivat flerårigt, tuvbildande och högrest gräs med långa vippgrenar och kraftiga småax med långa borst. Sloklosta växer i bymiljöer där den hittas på ladugårdsplaner, vid gödselhögar och längs vägrenar. Flertalet lokaler är näringsrika med blottlagd, öppen jord. Där delar den ibland växtplats med andra idag ovanliga gårdsogräs som paddfot Asperugo procumbens och vit kattost Malva pusilla. Just kulturmarker som åkerkanter och igenväxande vallar tillhör favoritbiotoperna. Sloklosta är också noterad på tippade jordhögar, i gamla stenbrott, upptrampade beteshagar och skogsbryn.

I början på 2000-talet inleddes en snabb expansion till artens nuvarande utbredning, vilket visar på dess goda spridningsförmåga och invasiva tendenser. De kraftiga, fleråriga "storlostorna" som foderlosta Bromopsis inermis, raklosta Bromopsis erecta och sloklosta ser ut som framtida vinnare i det öländska landskapet. I dagsläget är sloklosta utbredd över främst mellersta Öland men har även tagit sig norrut på ön med flera lokaler i Högby sn.

Artepitetet sitchensis är en latinisering av Sitka, ett område i Alaska, och betyder ’från Sitka’.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.